244. Ivan Ivarson, Stilleben med röd kruka

Objektsbeskrivning
IVAN IVARSON
1900-1939
Stilleben med röd kruka och blått draperi
Signerad Ivan Ivarson. Olja på duk, 46 x 60,5 cm.

PROVENIENS
Professor Ulf och Marika af Trolle

Ivan Ivarson - blotta namnet är mättat och fyllt med färgassociationer: strålande grönska, blossande rött, brinnande gult, en mäktig ultramarin. Tillsammans en så intensiv och bländande kolorit att ögonen tåras av vällust. Man har sagt att Ivarson inte hade så lätt att uttrycka sin konstuppfattning i ord, men han har i alla fall sagt: "Att måla är att dikta i färg - spelar färgen inte första rollen, kan det visserligen bli konst - men icke måleri." Och sannerligen, nog är det med färg som han orkestrerar sina dukar.
.
I början av 1920-talet sammanstrålade en krets unga målare på Valands målarskola i Göteborg, den västsvenska metropolens Konstakademi. Några av dem skulle efter några år gå till den svenska konsthistorien som Göteborgskoloristerna. Men det var inte någon fast sammansvetsad grupp, dessa flammande enstöringar, inte som målarna kring Färg och Form i Stockholm eller konstnärerna i Halmstad. Epitetet Göteborgskolorister myntades av Nils Palmgren i en recension 1939. Något senare, 1948, lanserades ett kanske mer passande begrepp, "Västsvenska färglyriker", av Nils Ryndel.
.
De klarast lysande stjärnorna var Åke Göransson, Ragnar Sandberg, Inge Schiöler och Ivan Ivarson. De var färgromantiker, inte opåverkade av Carl Kylberg och tillika expressionister. Ingen svensk målarkrets har tillnärmelsevis haft en så vibrerande, sjungande kolorit som dessa fyra. Det var som om de, var och en med sin individualitet, kunde finna alldeles egna övertoner på det gemensamma instrumentet. Budskapet var helt och hållet den passionerade individen, så småningom skulle också de kompromisslösa och våldsamma ansträngningarna komma att mer eller mindre bryta ned några av dessa lidelsefulla konstnärer. En av dem var Ivan Ivarson.
.
Det är den romantiska färgextasen som blivit Ivan Ivarsons karaktäristik och signum i den allmänna uppfattningen. Han driver färgen i höjden genom att ställa de starka, oblandade komplementfärgerna mot varandra. Färgen är Ivarsons instrument och med detta framkallar han toner och klanger som blir uttryck för hans livsdyrkan och det är nu som den inte särskilt talföre målaren fäller de berömda orden, de ord som verkligen slog: "Jag skulle vilja äta färg!"