466. Staffan Hallström, Ingens hundar I

Droit de suite

Objektsbeskrivning
STAFFAN HALLSTRÖM
1914-1976
Ingens hundar I
Signerad och daterad Staffan Hallström -53. Olja på duk, 104 x 116 cm.
Senare versioner av målningen Finns på Moderna museet, Norrköpings museum och Gävle konstmuseum.
UTSTÄLLD
Gummesons Konstgalleri, Stockholm 1955
Konstakademien, Stockholm 1961, utställningsnr 253, katalognr 2
LITTERAUR
Stig Johansson: Staffan Hallström, SAK 1980, sidorna 58 - 69, fotografi av konstnären framför verket på Gummesons Konstgalleri 1955, sidan 68
Staffan Hallström relateras ofta till Evert Lundquist, främst därför att båda under en tid bodde i Saltsjö-Duvnäs och umgicks med Olle Nyman (Saltsjö-Duvnäs-skolan), trots att de som målare är väsensskilda. Där Lundquist målar pastost, målar Hallström transparent, där den ene fokuserar enskilda ting, beskriver den andre en händelse eller en relation, där den ene använder en begränsad skala av jordfärger, spänner en andre över nästan hela regnbågsregistret. Det de har gemensamt är egentligen ett expressivt patos, upplevelsen av tillvaron som ett uttrycksladdat mysterium. Hos Lundquist är detta mysterium renodlat existensiellt, ett tingens mysterium, hos Hallström har det - som i Ingens hundar - en mer dramatisk eller symbolisk funktion. Hos båda är det mindre verkligheten, eller den empiriska impulsen, än visionen och symbolfunktionen som gäller. Målningen som uttryck för något förtätat och väsentligt, något som är mer än en trivial verklighetsupplevelse. Hos Staffan Hallström förenas sensualismen och den existensiella mystiken, eller närvaron, med en vibrerande smärta. Något utsatt, skyddslöst och sårbart, som griper. Och som kan associera till den brustenhet och det lyckorus man kan finna i målningar från Hills, Josephsons eller Göranssons sjukdomsperioder. Staffan Hallström står genom sin visionära existentialism betydligt närmare göteborgskoloristena än de mer vardagsnära färg-och-formarna.
Ur Folke Edwards: Från modernism till postmodernism, 2000
Hundarna blir aktuella samtidigt som hans privata liv mer och mer förmörkas. Sprickan i äktenskapet vidgas mot det outhärdliga och 1955 är skilsmässan ett faktum och barnen försvinner åtminstone tidvis ur hans liv. Ödsligheten sveper sitt ispansar kring honom. Under denna svåra tid föds Ingens hundar.
När man så här efteråt funderar över dessa hundars tillkomsthistoria ter det sig frestande att sätta likhetstecken mellan livsöde och konst. Privat lidande kan föda stor konst. Det var väl vad som skedde här. Jag minns vilket starkt intryck en av dessa Ingens hundar gjorde på mig när jag såg den vid mitten av 50-talet i hans ateljé i Gamla stan - stabbiga, trotsiga bestar i en explosion av svidande gult. Plötsligt rinner mig i minnet inledningsraderna till Strindbergs ödsliga klagodikt Crysaëtos:
Vad sjunga de svarta hundarna?
De sjunga väl icke ut lik?
De sitta i klunga,
och tjuta och sjunga.
halsarna sträckta,
öronen stäckta...
Nosarne heta och torra...
Jag förklarade att Strindberg skrev den här dikten i ett tillstånd av yttersta upprördhet och övergivenhet, övergiven av hustru och barn. Staffan Hallström hade lyssnat uppmärksamt och utbrast: "Fattas bara att han skrev den ute på Furusund också. I varje fall är hans hundar och mina samma sak. Jag har känt liknande ensamhet och övergivenhet, men Strindbergs version är vildare, ödsligare, tjuten känns starkare. Men nog finns det ett slags omedveten identitet. "
Hallström var tidigare ytterst förtegen om sin konst. Men vid ett tillfälle blev han just när det gällde Ingens hundar nära nog talför. Jag hade just sagt något om den ödesmättade stämningen och om vad jag uppfattade som det tjutande och ylande hos hundarna.
"Du talar om tjuten. Det finns så många sådana i konsthistorien. Det finns t.ex. Munchs Skriet! - I högsta grad och om Munch kan jag inte säga annat än att han står mig mycket nära. Hans och människornas ensamhet i Flickorna på bron, Vampyren, Pubertet - utelämnandet och torgskräcken. Det är på det torget mina Ingens hundar står som staty av övergivenhet. "
Granskar man tre Ingens hundar från olika tillkomstår finner man givetvis skillnader men också stora likheter. Den tidiga, första, versionen från 1953 skiljer sig rätt markant från dem som skulle komma, är mer robust och primitiv i formen, djurens mörka, tunga kroppar samlade mot bakgrundens hetsigt gula. Här vill man gärna tala om ödsligheten, vildheten.
De ideer och känslostämningar som drev fram Ingens hundar gjorde dessa målningar till något av det originellaste i svensk konst. Gåtfullheten, mystiken, lämnar aldrig Ingens hundar med denna dramatik som i hög grad rör sig på ett inre plan, spänningen pyr under ytan. Inga vilda expressionistiska gester! Hundarna står där i sina gula rum, slutna inom sig själva, kanske som en reminiscens från deras tid som vargar i bur?
Nu är det som de inte riktigt vet om deras frihet är frihet - avvaktan, väntan, oro är deras öde! "
Ur Stig Johansson: Staffan Hallström, 1980