2398. Marcus Larson, Bränningar

Objektsbeskrivning
MARCUS LARSON
1825-1864
Bränningar och skeppsbrott vid bohuslänska kusten
Signerad och daterad M Larson 1856, Paris. Olja på pannå, 117 x 166 cm.

PROVENIENS
Privat svensk samling

UTSTÄLLD
Säfstaholm galleri, november 1858, Stockholm

LITTERATUR
Axel Gauffin: Marcus Larsson - ett svenskt geni, 1943, upptagen i verkförteckningen under år 1856, katalognr 196


"Se havet med fräsande vågor,
bestrålat av morgonens lågor,
i vrede kring, trotsiga skär!
Se skeppet i bränningen vagga
och skjuta med kölen i fragga,
och svenskarnes flagga det bär!"


Hösten 1853 slöt sig Marcus Larson och hans hustru Adèle till den skara unga konstnärer som vänt Konstakademien i Stockholm ryggen och styrt kosan mot den lilla staden Düsseldorf vid Rhen. Trots att det i den tyska staden vid denna tid trängdes omkring fyrahundra förhoppningsfulla målare hade Marcus Larson, det måste man nog erkänna, en viss tur, naturligtvis parat med en stor talang. Han uppmärksammades tidigt för sina virtuosa panoramamålningar över småländsk vildmark eller brinnande fartyg vid en stormpinad västkust och han braverade gärna med att utföra målningarna på häpnadsväckande kort tid. Hans skildringar av naturens obändiga kraft och ursinniga temperament, som får människan att framstå i all sin svaghet och obetydlighet, har i eftervärldens ögon ofta kommit att framstå som oblygt skräckromantiskt effektsökeri, men kan också ses som en varning till de exploatörer och profitörer som inbillar sig att människan kan bemästra naturen. Det var i skildringen av det genuint svenska som det nordiska landskapet spelade en central roll, gärna det effektfulla, det dramatiska och vilda och där var Marcus Larson den okrönte mästaren.

Flera av Larsons kamrater målade i samma stämning, den "romantiska realismen", som präglar düsseldorfarnas landskap, men många övergick så småningom till det mer idylliska friluftsmåleriet i impressionismens anda. Till dessa hör bland andra Edvard Bergh, Alfred Wahlberg och Gustaf Rydberg. Det var inte bara i konstnärens målningar som kampen mellan ljus och mörker utkämpas. Den striden utkämpades också i hans eget liv. Han levde vilt och hektiskt, var firad och beundrad, men det sades också att den som kom i närmare kontakt med människan Marcus Larson snart blev trött på bekantskapen.
.
Düsseldorfarnas måleri, som en gång setts som inkarnationen av realism och sanning, fick svårt att hävda sig inför friluftsmåleriets genombrott decennierna före förra sekelskiftet. Det blev tyvärr regel bland konsthistoriker att förringa dessa den sociala realismens föregångsmän. Man hade tydligen inte förmågan att se den storhet och den kvalitet som detta måleri rymmer, den radikala nydaning av palettens färger och den popularisering av konsten som de svenska düsseldorfarna åstadkom. Under dessa trettio år skapades ett måleri av en stor grupp begåvade konstnärer som i vår konsthistoria inte kan överskattas. Man skildrade den svenska naturen och det svenska bondesamhället på ett ypperligt sätt, inte minst viktigt ur kulturhistorisk synvinkel. Stundtals med en viss sentimentalitet och högstämdhet, men livet innehåller också sådana känslor och livet, det var just vad de skildrade.