1073. Baljfåtöljer, sengustavianska, av Ephraim Ståhl

Objektsbeskrivning
EPHRAIM STÅHL (stolmakare i Stockholm 1794-1820/21, kunglig hovstolmakare 1800-1809) ett par högklassiga baljfåtöljer, sengustavianska stockholmsarbeten, dubbelsignerade ES, i den egyptiserande stilen, helskulpterad dekor av bildhuggarkvalité, förgyllda med polerat guld och slagmetall, rygglänets ovansida med dukatsnitt, samtliga sarger med heltäckande à la greque, armlän med sfinxhuvuden, sabelformade fram- och bakben; smärre lagningar

PROVENIENS:
Ursprungligen sannolikt kunglig beställning för den gustavianska familjen

LITTERATUR:
Eva Nordenfelt: Ephraim Ståhl en kunglig stolmakare, Stockholm 2007, omslaget, jämför ett par snarlika baljfåtöljer av Ephraim Ståhl, sidan 71 jämför baljfåtölj i Baljarden på Rosersbergs slott, sidan 235 jämför ett par snarlika baljfåtöljer av Ephraim Ståhl
Ingrid Sjöström, red.: Haga - Ett kungligt kulturarv, Karlstad 2009, sidan 154, jämför sullastolar av Erik Öhrmark

Baljfåtöljerna är utförda under 1700-talets slut eller omkring 1800 och utgör ett av de bästa exemplen på sittmöbler i Ståhls produktion, inräknat de svenska kungliga samlingarna. Avsaknaden av Stockholms stolmakarämbetessigill är ett bevis för att baljfåtöljerna varit beställningsarbeten och ej för avsalu. Närmast jämförbara sittmöbler i Sverige är Erik Öhrmarks sullastolar på Gustav III:s paviljong vid Haga, vilka på liknande sätt har en fullödig dekor som löper runtom hela stolen så att den kan stå fristående utan att ha en odekorerad baksida.

I Sophia Albertinas palats, nuvarande Utrikesdepartementet, återfanns under 1800-talet fyra liknande baljfåtöljer, dock inte med lika fullödig dekor. Av samma typ är den solitär som fortfarande finns bevarad på Rosersbergs slott, stolen ingick i en serie som hertig Karl beställde, från Ephraim Ståhl under åren 1800-1801, till slottet. Det finns inga märkningar på möbler från Rosersberg innan Oskar II omkring 1880 lät märka in slottets lösöre, som i sin helhet var enskild egendom. Ephraim Ståhls tidiga produktion är uteslutande utförd med träskuren dekor, först några år in på 1800-talet börjar pastellagedekor bli vanligt förekommande för att minska kostnaderna och påskynda tillverkningen då efterfrågan ökade. Generellt är det uteslutande sittmöbler för internationella kungliga och kejserliga miljöer som har så omfattande bildhuggeriarbeten i stolträdet.

Ephraim Ståhl föddes 1768 i den finska staden Raumo, som då var en del av Sverige. Under åren 1785-1788 var han stolmakarlärling hos Jacob Malmsten i Stockholm och 1790-1794 gesäll hos Lars Söderholm. Den 20 maj 1794 blev Ståhl stolmakarmästare och samma år erhöll han burskap att utöva näringsverksamhet i Stockholm.

Framgångsrik och med landets viktigaste uppdragsgivare utnämndes han under åren 1800-1809 till kunglig hovstolmakare. Hans verksamhet sträckte sig under Gustav IV Adolf, Karl XIII och Karl XIV Johans regeringstid. 1805 kunde Ståhl förvärva fastigheten Sporren 43 vid Clara Bergsgränd, från snickarmästaren Nils Dahlins änka, där han tidigare hyrt bostad och verkstad. Liksom många andra framgångsrika hantverkare före honom dog Ståhl skuldsatt den 10 maj 1820 i Stockholm. Under sitt drygt halvsekellånga liv hade hans verkstad tillverkat de mest spektakulära sittmöbler som skapats i landet, ett verk som lever och brukas ännu idag i de kungliga slotten och i privata hem.

Upptakten till den sengustavianska eran i Sverige var Gustav III:s italienska resa, en expedition som kungen genomförde mellan oktober 1783 och juli 1784. Säkerligen var kungen starkt påverkad av den nyss hemkomna Louis Masreliez, som tillbringade drygt ett decennium i Italien för att studera antikens lämningar och renässansens konst och arkitektur. Tidigare, åren 1755-1756, hade arkitekten Jean Eric Rehn, målaren Johan Pasch och slottsbyggmästaren Johan Fröman, på drottning Lovisa Ulrikas bekostnad rest till Italien och tillbringat ett halvår i Rom. Under denna studieresa besöktes utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum, Rehn gjorde ett omfattande skissmaterial av alla de antika föremål som han kom i kontakt med, flertalet teckningar ingick sedermera i Bellingasamlingen som numera ingår i Nationalmuseums samlingar. Åter i Sverige utnämndes Rehn till hovintendent av drottningen och blev samtidigt professor vid Konstakademien, genom dessa positioner fick han ett betydande inflytande över utvecklingen inom arkitektur och formgivning.

Genom Gustav III:s stora intresse för de sköna konsterna kom tiden efter hemkomsten omkring 1785 att präglas av intresset för antiken och intrycken från resan bildade en grogrund för den sengustavianska tiden. Att de egyptiserande möblerna fick stort genomslag, i framförallt de kungliga inredningarna, beror på Napoleon Bonapartes beryktade fälttåg till Egypten. Den blivande kejsaren lät under det franska styret kartlägga och dokumentera det faraoniska Egypten, ett arbete som kom att avspeglas i det tidiga 1800-talets bronser, inredningskonst och möbler. Den gåtfulla sfinxen blev ett populärt dekorelement, vilket passade utmärkt för scenografin i miljöerna kring såväl Gustav III:s son Gustav IV Adolf som hans bror hertig Karl lät inreda med klara referenser till det mångtusenåriga kulturarvet. Det är i denna kontext som Ephraim Ståhl kunde göra sig ett namn som kunglig hovstolmakare genom sin suveräna tolkning av det antika arvet.