1023. Kandelabrar, ett par, tillskrivna C.L. Mangeot

Objektsbeskrivning
KANDELABRAR, ett par, synnerligen högklassiga sengustavianska stockholmsarbeten, tillskrivna Carl Ludwig Mangeot (bronsgjutare och hovciselör, 1777-1846), ciselerad, matterad och polerad brännförgylld brons, foten med kälning, genomgående roulettedekor, avsmalnande fasetterad pelare på klot och lejontassar, utsvängda ljusarmar med bladhölstring, mitten med godronnerad urna, konverterbar lockknopp till ljuspipa med tandsnitt, lösa manschetter, bottenplatta av lövträ, höjd 48,5/50 cm; obetydlig lagning
LITTERATUR:
Bukowski auktioner: Porfyr, Stockholm 1985, jämför kandelabrar med monteringar av samma tillverkare sidan 80, nr 66
Henrik Åberg: Tillverkning av förgyllda bronser i Stockholm under empiren, magisteruppsats, Uppsala universitet 1999
Stockholms Auktionsverk, Klassiska, våren 2014, jämför ljusstakar och kandelabrar nr 2027 & 2028

Under den sengustavianska eran skapades några av de mest högklassiga brännförgyllda föremålen någonsin. Den inhemska tillverkningen var hantverksmässig och i korta serier som ofta var unika beställningsarbeten, medan parisverkstädernas produktion var mer omfattande och av mer varierande beskaffenhet. I Sverige var de dyrbara bronserna förbehållna det absoluta toppskiktet i samhället och kostnaden för låta tillverka ett par brännförgyllda kandelabrar var svindlande. Under perioden kring sekelskiftet 1800 finns två framstående hantverkare, Rung och Mangeot, som har de främsta uppdragen till det sengustavianska hovet och sedermera Bernadotte.

Den franskättade gördelmakaren Carl Ludwig Mangeot (1777-1846) kom att utbildas hos Fredric Ludvig Rung (1758-1837), som under den gustavianska tiden var den främste och som i egenskap av hovciselör i princip hade ensamrätt för tillverkningen av högklassiga bronsmonteringar av kontinental klass. I efterdyningarna av färdigställandet av Stockholms slott under 1750-talet kom flera inhemska yrkesgrupper att genomgå en snabb utveckling. Det stora byggprojektet med dess från framförallt Paris inkallade hantverkare skapade en utmärkt grund för det förfinade svenska hantverk som skulle tillverkas i Stockholm under ett knappt sekel. Gördelmakarsonen Fredric Ludvig Rung kom genom släktförhållanden att avancera inom hovet vid sidan av skråtvånget och fick genom understöd från hovintendenten Jean Eric Rehn utnämningen hovciselör. Efter sex års studier i Paris stod Rung under stark influens från Pierre Gouthiérs verkstad och kunde vid hemkomsten till Sverige 1787 genomföra flera prestigefyllda uppdrag åt Gustav III.

Rung hade dessutom genom sitt engagemang i Elfdahls Porphyrverk, som påskyndades av Gustav III, kunnat leverera flertalet av de bronsmonteringar som porfyrföremålen försågs med. Det är ett intressant faktum att Rungs elev Mangeot tog upp en konkurrerande tillverkning av just brännförgyllda monteringar till porfyrobjekt. Genom jämförande studier av bronsmonterade porfyrföremål har attribuering till Mangeot möjliggjorts. Mangeot hade en mångfacetterad produktion av bordsplateauer, kandelabrar, ljusstakar, svärdsfästen och dylika föremål som ställde höga krav på såväl ciselering som brännförgyllning. För att fira unionen mellan Sverige och Norge 1814 levererade Mangeot en utsökt bordspendyl, som var en var en julgåva från Karl XIII till kronprins Karl Johan. I räkenskaper framgår att han hade omfattande leveranser till de kungliga slotten, inte minst under Karl XIV Johans första decennier som regent. I Mahognyförstugan på Rosendal finns den monumentala jardinjären i åsbydiabas som Mangeot bronsmonterade 1825 till en kostnad av 450 riksdaler banco.

Kandelabrarna är av en synnerligen högklassig kvalitet, likheten med andra ljusredskap som attribuerats till Mangeot är otvetydig. Omsorgen för de olika beståndsdelarna blir tydlig när kandelabrarna demonteras, varje del är noggrant märkt, gjutgodset är kraftigt och efterbearbetningen minutiös. Kvaliten på ciseleringen och brännförgyllningen är enastående hög och håller internationell klass, sannolikt har delarna varit inte mindre än tre gånger i elden under förgyllningsprocessen. Det för samtiden moderna formspråket i begynnande empire gör Mangeot till sannolik tillverkare av samtliga dessa ljusredskap (jämför katalognr 1173), inte minst mot bakgrund av hans vackra monteringar av porfyrföremål. Läromästaren Rung hade redan vid 1700-talets slut börjat trappa ner sin verksamhet och på 1810-talet begärde han befrielse från skattskyldighet då tillverkningen i hans verkstad i princip upphört, till förmån för sin forna elev Mangeot.