2080. Ivan Aguéli, Stockholmsutsikt

Objektsbeskrivning
IVAN AGUÉLI
1869-1917
Stockholmsutsikt
Olja på pannå, 46 x 58 cm.
Utförd 1892
PROVENIENS
Konstnärsparet Arthur och Lisa Bianchini
Biblioteksassistent Bianca Bianchini, Stockholm, genom arv från ovanstående
UTSTÄLLD
Aguéliutställningen, Nationalmuseum, Stockholm 1939, katalognr 28
Aguéliudstillingen, Valby Kunstforening, Köpenhamn 1961
Wanderausstellung - Schwedische Kunst des 20. Jahrhundert, München/Frankfurt/Duisburg, 1967, katalognr 4
Konst per post, Norrköpings museum, 1973, katalognr 27
Ivan Aguéli, Norrköpings konstmuseum 1980, katalognr 33 (avbildad i katalogen)
Ivan Aguéli, Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm 1984, katalognr 22
Jubileumsutställning, Aguélimuseet, Sala 1992, katalognr 22
Ivan Aguéli, Prins Eugens Waldemarsudde, Stockholm 2006, katalognr 20
Ivan Aguéli, Resande utan hamn, Nordiska Museet, Stockholm 2012
LITTERATUR
Axel Gauffin: Ivan Aguéli - människan - mystikern - målaren, SAK 1940-41, del I, avbildad som färgplansch på sidan 80 samt omnämnd sidan 84, del II, nr 47 i verkförteckningen
Norrköpings Konstmuseum: Ivan Aguéli, utställningskatalog 1980, avbildad sidan 13
Prins Eugens Waldemarsudde: Ivan Aguéli - utställningskatalog 1984, avbildad sidan 9
Viveca Wessel: Ivan Aguéli - porträtt av en rymd, Författarförlaget 1988, avbildad sidan 74
Galleri Claes Moser & Fahlnaes Konsthandel: Ivan Aguéli - Resande utan hamn, utställningskatalog 2012, avbildad på omslaget samt sidan 11
Ivan Aguéli
Stockholmsutsikt - husgavlar under en himmelsbåge
Hans Henrik Brummer
I mars 1888 visades i Paris på Salon des Indépendants ett måleri som kritikern Edouard Dujardin kallade cloisonism. Vid detta tillfälle, ett av flera anmärkningsvärda i det sena 1800-talets konsthistoria, kunde man se målningar av Paul Gauguin, Paul Sérusier, Émile Bernard, Louis Anquetin och andra. Cloison är franska och betyder skiljevägg eller skott. Associationerna gick i riktning mot skilda inspirationskällor. Mot de medeltida kyrkfönstren, som genom sina olikfärgade glas infattade i nät av blyspröjsar gav glimtar från himmelriket. I vidare mening också guldsmedstekniken cloisonné och, kan man tillägga, japanska träsnitt. Här råder konturens strukturerande makt.
Den antiimpressionism som här förkunnades brukar också kallas syntetism med krav på en djupare andlighet. Det skedde genom abstraktion och generalisering - hela konturerade färgplan utan detaljer och valörsteg, men med förenkling och förstärkt klangdjup, rytmiserat linjespel och silhuettverkan. Med dessa stilmedel hävdes beroendet av den yttre iakttagelsen. Bilderna skapades så att säga inifrån. Målet var, för att använda Gauguins formulering, att åstadkomma "den rena cerebrala konsten".
Allt detta (och mer därtill) hade Ivan Aguéli förstått. Han och ingen annan i dåtidens svenska konstliv. År 1890 hade han hos Émile Bernard i Asnières initierats i det syntetiska måleriets praktik, övertygats om van Goghs konstnärliga betydelse (Bernard stod van Gogh mycket nära), troligen fått rådet att studera Owen Jones The Grammar of Ornament, och introducerats i den krets teosofer som utgav tidskriften Lotus bleu. Återkommen 1892 till Sverige studerade han vid Konstnärsförbundets målarskola i Stockholm och sommaren detta år gav han det gotländska landskapet syntetisk form.
När Aguéli studerade vid målarskolan bodde han, vilket kollegan Arthur Bianchini uppgett, "i ett stort rum vid hörnet av Vanadisvägen och Norrtullsgatan". Han rörde sig sålunda i en utkant av den växande staden, närmare bestämt Vasastaden. Härifrån hämtade han motiv för en serie stadsbilder. Endast husgavlar, vägperspektiv och människotomt. Vi spanar förgäves efter sinnesintryck från ytterområdets gatuliv. Det är heller inte meningen. Konstnären har själv lämnat ett svar av generell innebörd. "Ett konstverk är en ny varelse, som inte bara har en själ, men en dubbel själ. (Konstnärens själ och naturens själ, fader och moder)", skrev Aguéli till Richard Bergh som var en drivande kraft vid målarskolan.
Bland Aguélis gatumotiv finns två inbördes likartade varianter. Den ena, betitlad Gatubild från Stockholm, ingår i Moderna Museets samlingar. Den andra, som befunnit sig i Arthur och Lisa Bianchinis ägo, kallas Stockholmsutsikt. Titlar till konstverk improviseras ofta i efterhand. Det vore här befogat att, dock utan ingrepp i det vedertagna namnskicket, föreslå förklarande tillägg. Detta med tanke på att likheten mellan de båda målningarna också handlar om avgörande skillnader. Ett förtydligande kan vara till hjälp särskilt beträffande den privatägda versionen. Den har till skillnad från varianten i Moderna Museet distinkt konturerade former, troligen därför att den representerar ett mer utstuderat stadium.
Uppenbarligen hade Konstnärsförbundets målarskola fått en elev som stod det franska avantgardet närmare än någon annan i den avlägsna svenska konstmiljön. Det framgår inte minst av den cloisonism som Aguéli tillämpade vid den version av gatumotivet som hamnade hos Arthur och Lisa Bianchini. En båglinje separerar himlen i två halvor. Den övre är djupblå, den nedre en nyans ljusare. Vid horisonten framträder en böljande linje som innesluter en molnliknande substans.
Att detta konfunderande himmelsmönster tillkommit till följd av att konstnären fått en spricka i sin pincené är ett skämt som han själv lär ha riktat till författaren Per Hallström. Lämnar vi detta åt sidan kvarstår trots allt anblicken av en hög himmel, vars valvbåge med synnerligen god vilja skulle kunna uppfattas som återgivningen av ett halofenomen. Om detta celesta motiv mer direkt anspelar på Emanuel Swedenborgs tanke om himlen som åtskild i två riken är svårt att belägga. Likväl ett tolkningsförslag i förbigående. Detta sagt med tanke på Aguélis ingående intresse för Swedenborgs visioner. Men ingenting hindrar att man till den neutrala titeln Stockholmsutsikt fogar preciseringen Husgavlar under himmelsbåge.

Ändringar
Kommer att ingå i Mikael Nahléns verkförteckning över Ivan Aguéli.
Stockholmsutsikt: ialo 140