2030. AXEL TÖRNEMAN, 1880-1925, Bretagnare I, Olja på

Objektsbeskrivning
AXEL TÖRNEMAN
1880-1925
Bretagnare I
Olja på duk, 176 x 198 cm.
Utförd 1905
UTSTÄLLD
Axel Törneman, Liljevalchs konsthall, Stockholm 1967, katalognr 27a
Axel Törneman, Leighton House Museum, London, 1989, katalognr 6
Axel Törneman, Millesgården, Lidingö 1990, katalognr 10
LITTERATUR
Ernst Norlind: Intermezzon och bagateller, Stockholm 1907, sidorna 68 - 71
Sigge Bergström: Bland lagerkrönta bohemer, Stockholm 1939, sidorna 156 - 157
Ernst Norlind: Unga konstnärsår, Lund 1943, sidorna 166 - 167
Ernst Norlind: Borgebyminnen, Lund 1947, sidan 138
S. Alfons, B. Lindvall: Svensk konstkrönika under 100 år, Stockholm 1952, sidan '1905'
Anita Theorell: Studier kring Axel Törnemans riksdagshusmålningar, Stockholm 1973, sidan 23
Sven Sandström (red.): Konsten i Sverige, Stockholm 1974, sidan 273
Claes Moser: Axel Törneman 1880 - 1925, Stockholm 1985, sidorna 7 - 9
Magnus Källström: Nattcafé. Om Axel Törnemans tid i Paris 1902 - 1906, Stockholm 1988, sidorna 38 - 41
Claes Moser, Christopher Newall: Axel Törneman - An Excentric Swedish Colourist, London 1989, avbildad sidan 19
Magnus Källström: Axel Törneman - Riksdagshuset, Stockholm 1990, sidan 9
Millesgården: Axel Törneman, Stockholm 1990, avbildad i utställningskatalogen sidan 14
Birgit Rausing m fl.: Signums svenska konsthistoria Konsten 1890 - 1915, Lund 2001, sidan 286, avbildad sidan 285
Axel Törneman var den andra skandinaviska konstnären, vid sidan av Edvard Munch, som särskilt uppskattades av den tyske expressionisten Emil Nolde.
Birgit Rausing skriver i Signums svenska konsthistoria Konsten 1890-1915:
"På höstsalongen 1905 i Paris och senare i London utställdes Törnemans mäktiga figurkomposition Bretagnare 1905 (bild 355). Detta, i tiden ofta sedda, motiv förekommer i två versioner, varav särskilt den första vittnar om målarens starka inlevelse i de strävsamma bybornas tunga öden. I koloritens blågröna dunkla dominans lyser ljuset i hucklen, schal och skjortbröst som en stilla påminnelse om själva tillvarons sparsamma ljusflöde. I motivets andra version - utförd i streckteknik - har koloriten ljusnat. Figurgruppen har glidit i sär och fått lämna mera plats åt landskapet."
Det är sommaren 1905. Axel Törneman, 24 år gammal, far till Saint Jean du Doigt i Bretagne. I bagaget har han mängder av intryck från den franska samtidskonsten, ihopsamlade under några år i Paris. På Höstsalongen året innan har han sett Cézanne, Odilon Redon, Toulouse-Lautrec, med flera, på Luxembourgmuseet möjligen också Emile Bernard, Manet och Monet.

Nu fångas han av den bretagniska naturens skönhet och intresserar sig för traktens befolkning. Han målar en mindre tavla, Tvätterskor. Motivet och färgskalan är den tidiga Gauguin och Pont Avengruppen närstående.
Så spänner han upp en duk, nästan 200 x 200 cm. Han väljer nogsamt ut sina modeller till Bretagnare I och beskriver var och en i brev till föräldrarna:

"Detta är en kvinna i omständigheter. Ett kraftigt bondskt koansikte. Hon har nu 9 barn därav 6 gossar men hon och hennes man skola arbeta, som han uttrycker sig, tills hon får 9 söner ty då får han en pension av staten tillräcklig att leva och vila sig på. Detta är en puckelryggig man men då han ska stå för mig spänner han ut bröst och mage och ställer sig så mycket i profil att jag icke kan skåda puckeln. Jag har icke hjärta att måla den så att han ser det. Hans ansikte är mycket intressant. Nr 1 är en gammal gumma i vit sjal och vit mössa . hon står något böjd så man ser ej så mycket av ansiktet. Nr 2 bakom henne är den rikaste flickan här. Hon lever hemma i smuts och elände har en violett sjal rikt broderad som hon kråmar sig i som en påfågel. Nr III är en flicka med ljust hår och svart dräkt har varit bonne i Paris och anser sig klyftigare än de andra. Nr IV är tvätterskans oäkta dotter. . Till den som står med ryggen till hade jag först en luffare som emellertid varje dag han fick modellpengarne drack sig full kom tillbaka och ställde till bråk vadan han fick afsked och får jag söka en annan."
Törneman har sannerligen intresserat sig för dem. De är personligheter - inte staffagefigurer i ett landskap. Ett tungt allvar vilar över gruppen som fyller hela bildytan. De mättade blå och gröna färgerna är naturens. I den centrala gruppen ser vi kvinnans tre åldrar; gumman, den mogna kvinnan och den unga flickan. Ett motiv som återkommer genom konsthistorien, här återgett i omvänd ordning. De tunga, grova tygernas veck framhäver Törneman med slingrande jugendlinjer. Det linjespelet återfinns också på tavlans baksida där konstnären skissat på nästa storverk: Nattcafé I.
Vistelserna i Paris var intensiva. Törneman sög i sig lärdomar och intryck. 1904-1906 var oerhört formande och produktiva år. På Salon d'Automne 1905 ställde han ut Bretagnare II (tillhör Moderna museet, Stockholm). Motivet är detsamma men färg, form och uttryck är helt annorlunda.
Anita Theorell
.