3. Lars Lerin, Moské

Droit de suite

Objektsbeskrivning
LARS LERIN
född 1954
Moské
Signerad och daterad Lars Lerin 2009. Akvarell på papper, 143 x 103 cm.
Verket är ett centralt verk i serien Ljus i öster
PROVENIENS
Angelika Knäpper Gallery, Stockholm
UTSTÄLLD
Lars Lerin, Borås Konstmuseum 2010 - avbildad på utställningsaffischen
LITTERATUR
Lars Bohman Gallery: Arkiv, Stockholm 2014, avbildad sidan 28
"Med sina penslar lyckas Lars Lerin förmedla både avgrund och samhörighet mellan den sofistikerade mosaiken i en iransk moské och de primitiva värmländska hyreslängorna. Snömodden och betongen är på en gång tristare än i verkligheten - och alldeles, alldeles magisk"
ur intervju med Lars Lerin av Maria Ullsten, Fönstret
Lars Lerin knyter i sin konst an till en tung tradition av nordeuropeiskt landskapsmåleri med konstnärer som Egron Lundgren och Anders Zorn. Med sin sensibla pensel lyckas Lerin på ett nytt sätt fånga och skildra det nordiska ljuset, husen och landskapen. Särskilt dominerar skuggorna, diset och ljuset i hans suggestivt drömmande kompositioner. Målningarna är i allmänhet folktomma, men det är egentligen människorna det handlar om. Ibland väldigt konkret. Lerins ambition är att möta den värmländska landsbygden ansikte mot ansikte, och inte från en position som ser ner på det och dem som gestaltas. Tveklöst visar Lars Lerin genom sin förfinade hantverksskicklighet att han är den samtida akvarellkonstens mästare.
Det händer att Lerins folkhemsdokumentation beskrivs som socialrealistisk, och det ligger något i påståendet. I varje fall om man dristar sig till att ignorera de väldiga himlarna som laddar merparten av konstnärens landskap och miljöskildringar, varje rivningsfärdig kåk och varje stabbigt underhållen miljonprogramslänga, med någonting diffust som mest av allt liknar hopp. Den lerinska himlen, kanske bäst beskriven som en applicerad medveten blick eller ett tydligt subjekt, krymper alla avstånd och binder med sitt disiga ljus samman de värmländska stugorna med de indiska palatsen. Lars Lerins stora projekt bygger en ständigt expanderande helhet som i någon mån kontolleras av det allseende öga som är bildens avsändare, som söker ett slags privat kalligrafi bortom bokstävernas bestämda betydelse. Det är i kontrasten mellan driften att söka skydd och kontroll som Lerins konst blir riktigt intressant.
Texten är delvis hämtad ur Sebastian Johans text i katalogen Arkiv.