11. Lars Englund, Pars pro toto

Droit de suite

Objektsbeskrivning
LARS ENGLUND
född 1933
Pars pro toto
Signerad Lars Englund. Svartcintrat stål, höjd 110 cm.
PROVENIENS
Inköpt direkt från konstnären av nuvarande ägare
"En sinnlig konkretist med associationer till naturens former - både mänskliga och omänskliga"
Det är Olle Granath, tidigare överintendent på Nationalmuseum, som med dessa ord så träffande karaktäriserar Lars Englund, denne briljante konstnär som utvecklat ett helt eget formspråk med synnerligen moderna material. Hans skulpurer kombinerar en form av konstruktiv logik med det organiska, en naturvetenskapens sinuskurva med barockens böljande liv.
Lars Englund kom tidigt i kontakt med den i Sverige boende danske målaren Vilhelm Bjerke Petersen, konkretist och surrealist och influerades i viss mån av denne. Så småningom for Englund till Paris, denna konstens "huvudstad" och studerade en tid för Fernand Léger. Detta var under Légers barocka period då han sökte en förening mellan det organiska och det konstruktiva. Som skulptör har Lars Englund utvecklat ett eget strukturellt formspråk, som kombinerar konstruktiv logik med organiska associationer - och relaterar därmed till båda dessa lärare.
Det barocka hos Englund är dock helt befriat från religiösa förtecken. Han har en alldeles unik förmåga att förena den sinnliga världen med den logiska. Det han skapar är Pars Pro Toto - delar av helheten, i material som stål, polycarbonat, gummi, kopparberyllium och filt för att nämna några.
En form som Lars Englund ofta återkommer till är den slutna sfären, Borderlines - gränslinjer. De svävar fritt och skenbart tynglöst och trots ibland en imponerande storlek möts man av något hudlöst, transparent och sprött, ett eko av naturen med dess till synes nyckfulla sätt att bygga upp och foga samman. Det universella, inte det personliga, är det som intresserar Lars Englund.
Hans Eklund har i samband med Lars Englunds konst talat om en barock purism - alluderande på Lars Englunds anknytning till barockens dynamiskt böljande strukturer och mångtydiga rumsrelationer. Strukturer och relationer, som Englund totalt befriar från religiösa associationer och dessutom utför i moderna material, ger en naturvetenskaplig struktur - som just sinuskurvans. Det strukturella eller arkitektoniska elementet hos Englund dominerar och de figurativa associationerna är perifera. Han närmar sig också minimalismen genom att utgå från en tredimensionell matematisk grundstruktur, som han sedan multiplicerar och kombinerar på olika sätt och som genom sin sugande upprepande monotoni och regelbundet pulserande rytm kan ge organiska associationer.
På så vis kan skulpturen bli ett nonfigurativt 'eko av naturen' med naturens skenbart nyckfulla sätt att bygga upp och foga samman.