Tidigt verk av Picasso på Moderna

Portrait d'homme, Dionís Renart utfört 1899 i Barcelona av en ung Pablo Picasso säljs på höstens Moderna.

Pablo Picasso, Portrait d´homme, Dionís Renart

År 1899 hade Picasso vid arton års ålder kommit till Barcelona. Tanken från faderns sida, Don José, var att han skulle förkovras vid den akademiskt respektabla Escola de la Llotja. Icke så. Han gav efter för den friare skolform som erbjöds av Cercle Artístic, vilket innebar frihet från tyngande konventioner. Det som nu bröt fram var en ung människas nyfikenhet och kreativitet i pakt med de dova fin-de-siècle-stämningar som även förekom i Barcelona. Från sin ­tidigare akademiska skolning tog han steget mot en friare iakt­tagelse och tillförde tempo och bravur i sitt bildskapande.
 I hans umgängeskrets odlades dandyism, dock utan några större dyrbarheter och extravaganser. Men där det fanns plats för generöst tilltagna kravatter och höga kragar, för utsvävningar i bordellmiljöer och för sjukrum med dödens obevekliga närhet. Det den unge Picasso i sina flödande skisser visar oss är en värld som står nära den existentiellt laddade bildkonst som förknippas med namn som Edvard Munch och Toulouse-Lautrec – och i lika hög grad det observanta samtidsreportage som i stora upplagor spreds genom Théophile Steinlens teckningar.
 Så länge Picasso uppehöll sig i Barcelona vid övergången till ett nytt sekel var kaféet Els Quatre Gats scenen för hans intellektuella och andliga utveckling. Kaféet var ett slags katalansk motsvarighet till pariserlivets bohemkultur. Det var här han fick höra talas om de ungas idoler – om Verlaine, Nietzsche, Wilde, Wagner eller Krapotkin. Men den moderna bildkonst han mötte var emellertid en provinsiell variant av symbolism och art nouveau. Det han levererade återspeglade närmast de katalanska kollegornas inriktning och ambitioner. En annan sak är att han senare i livet skulle ta avstånd från de sena tonårens erfarenheter, låt vara att han höll fast vid några av ungdomsvännerna livet ut.
 Picassolitteraturen är rik och har givetvis även utförligt tecknat ungdomsårens utveckling. Mycket anses vara känt. Men med den porträttmålning som nu auktioneras ut tillförs ­dokumentationen av den unge Picassos sejour i Barcelona 1899 ytterligare en ­aspekt. Visserligen har målningen förtecknats av Christian Zervos i supplementdelen av dennes monumentala katalog (vol. 21) under nummer 84. Men väl knapphändigt beträffande modellens identitet. 

Det kan nu visas att den som porträtterats är Dionís Renart i ­Garcia (1878–1946), skulptör med stort intresse för astronomi – han var bland annat verksam som månkartograf. Dennes bror, grafikern och formgivaren Joaquim Renart, har i sina memoarer uppgett att han sett porträttet i bröderna Santiago och Josep ­Cardonas ateljé vid calle de Escudillers Blancs nr 2 i Barcelona 1). Det var här Picasso gjorde det intima porträttet av skulptören Josep som i vit blus sitter i oljelampans sken vid arbetsbordet, ett porträtt emfatiskt utfört i konkurrens med Ramon Casas. I samma byggnad fanns en mindre korsettfabrik, El Perfill, som tillhörde ­brödernas mor. Picasso lär ha funnit nöje i att iaktta hur korsettöglorna stansades med hjälp av maskiner och flinka händer. Enligt vännen Jaime Sabartès lär han omsatt sina synintryck genom oförtröttligt skissande.
 John Richardson har påpekat att Picassos vistelse hos ­bröderna Cardona var ett förträffligt val 2). Här möttes han av välvilja och stimulans fanns i umgängeslivet. Men närvaron av Dionís Renart har inte kommenterats, vilket troligen har sin förklaring i att denne inte spelade en aktiv roll i Barcelonas intellektuella kretsar. Han lär enligt summariska omnämnanden ha varit tillbakadragen – ”he kept himself socially isolated”.

Så sant, det är vanskligt att inför ett porträtt av detta slag psykologisera endast med stöd av tunna personkaraktäristiker. (Om sådant alls behöver vara nödvändigt.) Men en bild gjord av en ung man och som visar en annan ung man finns emellertid kvar. Utan tillkommande upplysningar har den likväl kvar sin trovärdighet som ett obesvärat minne från en seans utan några större pretentioner annat än att Picasso visar att han utan svårighet hanterar oljemåleriet med något av samma bravur som förekommer i det sena artonhundratalets virtuosa porträttkonst med rötter i Vélazquez måleri. På närmare håll hade den unge Picasso målare som Joaquin Sorolla och inte minst Ramon Casas. Han hade ännu inte på allvar kommit fram till Vélazquez – det är en senare och mer överväldigande historia. Det vi har i behåll är ett impromptu i kompakt mörkblått med porträttet av en slätrakad ung man. Han bär fadermördare med en löst hängande vitprickig kravatt. Han lutar huvudet och vänder blicken nedåt. Det är en passage utan åthävor.

Av Hans Henrik Brummer
tidigare överintendent för Nationalmuseum med Prins Eugens Waldemarsudde

Bläddra i vårt särtryck

Mer information
Marc Maurie
08-453 67 56
marc.maurie@auktionsverket.se

Pierre Olbers St Bellies
08-453 67 61
pierre.olbers@auktionsverket.se

1) Ett särskilt tack till Mr. Eduard Vallès Pallarès för denna information.
2) John Richardson, A Life of Picasso, volume I, 1881-1906, Random House, 1991, s. 110.

 

Press:
ABC Nytt 30 september 2014

Radio Stockholm
ABC-Nytt (9:34 min in i programmet)
ArtNetNews